Res. Katalogtext: (av Ulf Cederlöf, ca 2015)

      Vattenmärke: öppen krona med fyra uddar, nedtill namnet TUMBA.
      Påskrift (egenhändig) recto med brunt bläck: Sergell plågas af gickt och podager.
      Daterad (egenhändig) med brunt bläck: 1792 d 15 februarij
      Påskrift (sekundär) verso med brunt bläck och blyerts: № 191./2
      Proveniens: Sergels kvarlåtenskap 1814. Inköp NM 1875 från bildhuggarens ättlingar.

      Utställningar: Hamburg 1975, kat.nr 25. Köpenhamn 1976, kat.nr 34. Stockholm 1990,
      kat.nr 111. 

      Litteratur: Looström1914, p. 66, 68, fig. 60. Josephson 1956, II, p. 469, fig. 611.
      Bjurström-Cederlöf 1979, p. 33, nr 1C9. Cederlöf 1990, pp. 124-125, kat.nr 111.

      Kommentar: teckningen, daterad nästa på dagen en månad före att det ödesdigra attentatet mot
        Gustav III ägde rum vid en maskeradbal på kungliga operan den 16 mars 1792, är det tidigast 
        vittnesbörd vi äger från Sergels egen penna rörande hans plågsamma giktangrepp. Med ironi och 
        distans förmår han ännu skämta om sin sjukdom och skapa en scenografi kring sitt lidande som 
        kunde den vara hämtad från någon av de dramatiska iscensättningar den inkallade franske
        scenografen och vännen Louis Jean Dezprez skapade för kungens operor. 
             Bakgrunden i bilden är genomgående hållen mörk. Till vänster skymtar en välvd öppning, vilken
        förmodligen ska föreställa nedgången till Helvetet. Här inne i dunklet uppför mörkrets bockfotade
        och hornförsedda tropp en veritabel häxdans i ren skadeglädje över bildhuggarens svåra plågor och
        hans eventuellt snara hädanfärd. I scenens förgrund, mitt i rampljuset, sitter Sergel själv i en länstol.
        En kvinnlig draperifigur med ormar i stället för hår har slagit sig ned framför honom och låter ett bi
        sätta sin giftdrypande gadd i hans hårt lindade, onda fot. Det är förmodligen en av antikens 
        hämndgudinnor eller erinnyer Sergel på detta sätt begagnat för att personifiera hela vidden av sitt
        lidande.
            Att även de varelser som utför besvärjelser över hans huvud är onda väsen framgår av att
       de försetts med fladdermusvingar. Förmodligen förkroppsligar de den svartsyn och melankoli som
       så ofta följde i sjukdomens spår. Den vänstra av dem är dock kopierad efter en gracil bevingad
       renommé som förekommer bland valvbågarna till Rafaels Loggia i Vatikanen (se ref. bild). Sergel kan 
       emellertid ha hämtat gestalten från betydligt närmare håll än Rom, då hans kollega och vän Louis 
        Masreliez upprepat samma figur i sina inredningar för Stockholms slott. (1)
 
       (1) Figuren förekommer bl.a. i ett bevarat väggfält för förrummet till Gustav III:s divan på Stockholms slott.
         Se  bl. a. C. D. Moselius: Louis Masreliez. En länge glömd gustavian. Utställningskatalog nr 154, Nationalmuseum
         1949. Kat.nr 384 med avbildning i bilddelen.


Explore the artists and artworks of Nationalmuseum Sweden.

Utforska konstnärer och föremål som finns i Nationalmuseums samlingar.

Sergel plågas av gikt och podager, 1792