Fredrika Bremer, författare

Ytterligare textBeskrivning: Projekt Fredrika Bremer Få porträtt i Nationalmuseums 1800-talssamling föreställer framstående yrkeskvinnor. Det speglar tidens ojämlika förhållanden, där kvinnor hade sämre möjligheter att skaffa sig utbildning och inflytande. Fredrika Bremer finns avbildad i gips, men bysten är för ömtålig för Skulpturgårdens miljö. För att kunna visa Bremer fick porträttet därför en skyddande glashuv. Det blev dessutom utgångspunkt för ett pedagogiskt projekt om genus, porträttkonst och skulptörens arbetsprocess. Fredrika Bremer var en av sin tids mest kända svenskar och är en pionjär inom kvinnorörelsen. Hon skrev om aktuella sammahållsfrågor, såsom romanen Hertha (1856). Den handlar om kvinnors rätt att förklaras myndiga och väckte stor debatt. År 1858 ändrades lagen och ogifta kvinnor kunde ansöka om att bli myndiga vid 25 års ålder. Som myndiga kunde kvinnor utan tillstånd från manlig förmyndare ingå avtal, sköta sin ekonomi och driva egna företag. Carl Gustaf Qvarnströms porträtt i gips är daterat 1866, året efter Fredrika Bremers död. Sannolikt är det gjort efter fotografi och var troligen avsett att utföras i ett mer beständigt material. Qvarnström avled själv året därpå och hann inte hugga porträttet i marmor. Han var, liksom Bremer, viktig för kvinnosaken. Under Qvarnströms tid som direktör på Konstakademien inrättades den första avdelningen för kvinnor 1864. Om Qvarnström hade utfört bysten i marmor hade gipsversionen använts som modell. För att skona gipsoriginalet lät museet i stället framställa en ny proportionsmodell. En kamera roterades runt gipsen och tog 144 bilder. Bilderna bearbetades digitalt och med hjälp av en 3D-skrivare skrevs ett nytt exemplar ut i nylon, och skickades till en skulptör i Carrara i Italien. Med hjälp av en så kallad punkteringsapparat överförde skulptören modellens mått till ett stenblock. Genom att flytta apparaten mellan modellen och stenen märks punkter ut som visar hur djupt stenen ska huggas. När alla punkterna huggits fram till sitt rätta djup friläggs ytorna däremellan. Marmorhuggning är tidskrävande. Det tog flera månader att hugga bysten av Fredrika Bremer. Först används grova verktyg som mejslar, hammare, klubbor och borrar. Slutarbetet görs med finare verktyg som filar, slipstenar och sandpapper. För att ge stenen liv och rörelse låter skulptören släta och råa ytor, som reflekterar ljuset olika, spela mot varandra. För att kunna visa flera steg i processen har Bremer inte huggits helt klar, utan är på väg att framträda ur marmorblocket.