Näcken

Ytterligare textWebbtext (Beskrivning): Enligt gammal folktro lockar Näcken genom sin fiolmusik människor att gå ner i vatten och drunkna. I Ernst Josephsons målning spelar Näcken i månskenet. Hans musik ackompanjeras av bruset från vattenfallen bakom honom. Vattnet forsar och skvätter. Sjögräs och andra växter slingrar sig runt hans huvud. En ruska vajar mellan hans ben och smeker hans mage, och några blommande vattenväxter kittlar hans rygg. Hans kropp är ung, stark och spenslig, nästan androgyn. Vi anar men kan inte se hans kön. Näcken blundar och hans mun är halvöppen. Han verkar njuta intensivt av musiken och naturen. Det starka känslouttrycket och sensualismen i målningen chockerade den samtida publiken. Nationalmuseum tackade på 1890-talet nej till en av versionerna, ”Strömkarlen”, som köptes av prins Eugen och idag finns på Prins Eugens Waldemarsudde. Ytterligare en version av Näcken finns på Göteborgs konstmuseum. Nationalmuseums målning är från 1882-83 och köptes in till museet med stöd av Nationalmusei Vänner 1915. Utställningstext: En dunkel, mystisk scen med ett sagoväsen i centrum. Det borde inte kunna bli mer fel i en tid då konstnärer ansträngde sig för att måla verkligheten. Trots kollegernas fnysningar arbetade Ernst Josephson med Näcken-motivet i flera år. Bakgrunden till att han blev som besatt var upplevelserna av naturen under en resa i Norska fjällen, där landskapet gjorde ett starkt intryck på honom. Arbetet med Näcken kan nog ses som ett sätt för honom att hålla intrycken vid liv. Beskrivning Utställningstext: Vattnet porlar i forsen, månen lyser och Näcken spelar vemodigt på sin fiol. Han var både ett fascinerande och skrämmande väsen, som med sin musik lockade människor ner i djupet. Nationalromantikens konstnärer fascinerades av bondebefolkningens sagotraditioner. Ernst Josephson lyssnade på folkvisor och skrev egna dikter. För honom var Näcken ett andra jag – den missförstådde bohemen som sökte gå sin egen väg. Beskrivning: Redan 1872 reste Ernst Josephson till Norge för att göra romantiska naturstudier i fjällen, han kom sedan att ägna sig åt Näcken - motivet under tolv år och utförde mängder av skisser. 1884 återvände han till Eggedal för att måla flera stora dukar varav en, Strömkarlen, ägs av Prins Eugens Waldemarsudde. Kring sekelskiftet 1900 sysselsatte sig de nationalromantiska konstnärerna med folktraditionen, speciellt då med bondebefolkningens visor och sagor. Ernst Josephson läste folkvisor, diktade i samma stil, studerade vattenfall i Norge och väntade sig berusande upplevelser av mötet med naturen. Näcken förkroppsligade forsen och naturens dynamiska rörelse. Han var både ett fascinerande och skrämmande väsen, som med sin musik lockade människorna. Näcken associerades med det okontrollerade, i synnerhet med sexualitet. För Josephson blev Näcken ett alter ego – den oförstådde romantiske konstnären – bohemen som sökte gå sin egen väg. 1888 blev Ernst Josephson allvarligt psykiskt sjuk men fortsatte trots det med sitt konstnärliga arbete fram till sin död. Idag är synen på naturen en av de starkaste komponenterna i det svenska nationella medvetandet. De flesta svenskar har en vördnadsfull attityd till naturen, något som har sina rötter i det sena 1700-talets romantiska natursyn. Vid sekelskiftet 1900 intensifierades nationaliseringen av naturen. Nu skapades nationalparkerna och konstnärerna sökte nya scenerier. De flesta av nationalromantikerna skildrade den region av Sverige som de hade sina rötter i. De sade sig söka efter tillvarons ”sanna väsen”, av både en inre och en yttre verklighet, och att konsten kunde vara en vägvisare till det andliga. Webbtext (Beskrivning): Näcken är en bild som är målad, i olja på duk, av den svenske konstnären Ernst Josephson (1851-1906). Den mäter 144 x 114 centimeter och tillhör Nationalmuseum som fick den i gåva 1915. Museet äger även en målad skiss med samma motiv. Redan 1872 reste Ernst Josephson till Norge för att göra romantiska naturstudier i fjällen, han kom sedan att ägna sig åt Näcken - motivet under tolv år och utförde mängder av skisser. 1884 återvände han till Eggedal för att måla flera stora dukar varav en, Strömkarlen, ägs av Prins Eugens Waldemarsudde. Motivet Kring sekelskiftet 1900 sysselsatte sig de nationalromantiska konstnärerna med folktraditionen, speciellt då med bondebefolkningens visor och sagor. Ernst Josephson läste folkvisor, diktade i samma stil, studerade vattenfall i Norge och väntade sig berusande upplevelser av mötet med naturen. Näcken förkroppsligade forsen och naturens dynamiska rörelse. Han var både ett fascinerande och skrämmande väsen, som med sin musik lockade människorna. Näcken associerades med det okontrollerade, i synnerhet med sexualitet. För Josephson blev Näcken ett alter ego – den oförstådde romantiske konstnären – bohemen som sökte gå sin egen väg. 1888 blev Ernst Josephson allvarligt psykiskt sjuk men fortsatte trots det med sitt konstnärliga arbete fram till sin död. Idag är synen på naturen en av de starkaste komponenterna i det svenska nationella medvetandet. De flesta svenskar har en vördnadsfull attityd till naturen, något som har sina rötter i det sena 1700-talets romantiska natursyn. Vid sekelskiftet 1900 intensifierades nationaliseringen av naturen. Nu skapades nationalparkerna och konstnärerna sökte nya scenerier. De flesta av nationalromantikerna skildrade den region av Sverige som de hade sina rötter i. De sade sig söka efter tillvarons ”sanna väsen”, av både en inre och en yttre verklighet, och att konsten kunde vara en vägvisare till det andliga. Tryckta källor Blomberg, Erik. Ernst Josephsons konst: historie-, porträtt- och genremålaren. SAK nr. 65. Stockholm 1956. Ehn, Erik m.fl. Försvenskningen av Sverige. Det nationellas förvandlingar. Stockholm 1993.