Ytterligare textKatalogtext: Det fanns många kvinnliga konstnärer på 1600-talet, speciellt i norra Europa. De flesta var hovmålare, men i Holland kunde de likt Judith Leyster tillhöra S:t Lukasgillet och själva bli mästare. Leyster hade egen ateljé med elever i Haarlem på 1630-talet och målade
främst genremålningar med musicerande människor. Gosse blåsandeflöjt var länge tillskriven Frans Hals. Ett sådant osynliggörande är något som drabbat många kvinnliga
konstnärer, vars namn raderats i en konsthistorieskrivning där den
manliga konstnären är norm.
Beskrivning: Målningen är ett av Leyster bästa och viktigaste verk. Den är troligen utförd i början av 1630-talet. Kompositionen är nyskapande och motivet är en kombination av genrebild, stilleben, och porträtt. I samband med förvärvet 1871 attribuerades målningen trots monogrammet till såväl Frans Hals som Jan de Bray. Den identifierades som ett verk av Judith Leyster först 1893 av Hofstede de Groot.
Flera forskare har diskuterat ikonografin i denna målning. Hardcastle tror att pojken håller flöjten åt fel håll och att målningen alltså är omvänd. Denna uppfattning vederläggs av Hofrichter som påpekar att en enkel flöjt kan hållas åt båda hållen. Hon föreslår också att målningen kan ha en dold mening, att den representerar ett av de fem sinnena, nämligen Hörseln. Franits har påtalat att sammanställningen av en flöjt och en fiol kanske inte är rent slumpmässig. I den tidiga moderna musikens ideologiska värld betraktades dessa instrument som motpoler. Teoretiskt sett tillhörde stränginstrumenten en mer upphöjd kategori, med anknytning till Pythagoras harmonilära, medan blåsinstrument ansågs mindre sofistikerade, ofta avbildade i händerna på bönder eller herdar. Flöjtspelarens uppåtriktade blick återfinns ofta i liknande skildringar av musikanter och helgon och anspelar på musikens förmåga att inspirera och animera. Källa: Dutch and Flemish Paintings II, s. 280.
Målningen är ett av Leysters bästa konstverk. Den är troligen gjord i början av 1630-talet. Målningen skänktes till museet 1871. Då trodde man att den var gjord av Frans Hals eller Jan de Bray. Först 1893 upptäckte man att den var målad av Judith Leyster.
Utställningstext: Den musicerande pojken blickar ut ur bilden. Judith Leysters flyhänta penselföring och pojkens ostadiga pose, där han sitter lutad mot stolens trasiga ryggstöd, ger intryck av ögonblicksbild. Musik, den flyktigaste av konstarterna, förknippades med lust och fåfänglighet. Kvinnliga yrkeskonstnärer var ovanliga i 1600-talets Holland. Trots att hon var framstående, tillskrevs Leysters målningar efter hennes död manliga konstnärer, däribland Frans Hals.
