Väggur

Konstnär/Tillverkare

DateringUtförd: Utf. 1777

Material / Teknik

Måtth x l x b: Mått 89 x 47 x 14 cm

InventarienummerNMK 203/2015

Andra titlarTitel (sv): Väggur Titel (en): Wall clock

BeskrivningBeskrivning: Beskrivning i inventariet: Gustaviansk utformning med kannelyrer, festonger och urnor. Krönt med en urna. Förgylld. Vit urtavla av glaserad fajans med svarta arabiska siffror. Nyckel medföljer. Kommentar: Jacob Kock tillhör de mest betydande urmakarna i Stockholm under den gustavianska epoken. Han hade burskap mellan 1762 och 1803. Han innehade titeln Hovurmakare. Urtavlan av glaserad fajans är unik, då det är den enda nu kända från Marieberg. Petter Oldberg var fajansmålare på Rörstrand innan han 1777 gick över till Marieberg. [slut] Res. Katalogtext: Månadens nyförvärv, november 2015: Nationalmuseums samling har berikats med ett troligen unikt gustavianskt väggur från 1777 som är signerat av hovurmakare Jacob Kock. Det är emellertid inte urverket eller det förgyllda träfodralet som drar till sig det största intresset utan urtavlan. På 1700-talet var urtavlorna mestadels tillverkade av vitemaljerad plåt men här är den unikt nog gjord i vitglaserad fajans. Än mer intressant är att det på baksidan finns en handmålad signatur – ”Giord af Petter Oldberg vid Marieberg d. 12 Nov. 1777.” Urtavlans synliga sida har som brukligt urmakaren signerat – ”Jacob Kock Stockholm.” Jacob Kock (1737-1805) erhöll rättigheter som urmakare 1762 och var verksam fram till 1803 då han sa upp sitt burskap. Kock var en av den gustavianska epokens skickligaste urmakare och utnämndes till hovurmakare hos Gustaf III. Han hade en omfattande produktion av hög kvalitet, mestadels fickur. När verksamheten var som störst fanns 6-8 gesäller, 3-4 lärlingar och ”en jungfru som förgyller” i verkstaden. Att urmakaren signerade uret berodde dels på att urverket ställde höga krav på sin tillverkare, dels på att det oftast var urmakaren som initierade tillkomsten. Flera andra yrkesgrupper var också inblandade i produktionen, exempelvis tillverkade en ornamenthuggare fodralet och en förgyllare avgjorde vanligtvis det slutliga utseendet. Samt i vanliga fall även en person som utförde en urtavla av emaljmålad metall. Dessa yrkesmän är dock vanligtvis okända. De väggur som tillverkades under den gustavianska epoken var, liksom det förvärvade uret, till sin utformning starkt influerade av formspråket i Paris. Som inspiration användes förlagor exempelvis av mönstertecknaren Jean Charles Delafosse (1734-1789). Typiskt var den krönande urnan och festongerna under urtavlan. De senare har på detta ur vid något tillfälle försvunnit. Idealet var urhus av brännförgylld brons, men förgyllt trä var mer vanligt i Stockholm. Det förvärvade uret skiljer sig från andra eftersom urtavlan är signerad. Fajansmålaren Petter Oldberg (1745-1807?) var anställd vid Mariebergsfabriken åren 1768-1779 med titeln emaljmålargesäll. Han gifter sig 1771 med Anna Elisabet Åhlström och de får sonen Olof 1779. Efter 1779 är han försvunnen men dyker åter upp i Viborg där dottern Anna Erica föds 1781. I kyrkboken står fadern vid dopet angiven som ”emalie målarn” Petter Oldberg. Mer om hans verksamhet i Viborg känner man inte till. När uret monterades isär gjordes ytterligare ett fynd. Mellan urverket och urtavlan finns ett papper med urtavlan uppritad. Det är troligtvis förlagan gjord av Jacob Kock och som sedan användes av emaljmålargesällen Petter Oldberg. Nationalmuseums inköp av vägguret har möjliggjorts genom medel från Anna och Ferdinand Bobergs stiftelse som bildades 1946 med testamentariskt givna medel från makarna Boberg. Nationalmuseum har inga egna medel att förvärva konsthantverk och konst för utan samlingarna berikas genom gåvor och privata stiftelse- och fondmedel. Beskrivning: Acquisition of the month, November 2015: A Gustavian wall clock, believed to be the only one of its kind, is a welcome new addition to Nationalmuseum’s collection. Dating from 1777, the clock bears the signature of Jacob Kock, clockmaker to the Swedish royal court. However, the main source of interest is neither the clock mechanism nor the gilded wooden case, but the unique clock face in white-glazed faience. To add further interest, there is a hand-painted signature on the reverse of the clock face, which in translation reads: “Made by Petter Oldberg at Marieberg on 12th Nov. 1777.” The visible side of the clock face bears the customary maker’s mark: “Jacob Kock Stockholm.” Jacob Kock (1737–1805) was admitted as a clockmaker in 1762 and practised his trade until retiring in 1803. One of the most highly skilled clockmakers of the Gustavian era, Kock served as official clockmaker to the court of King Gustav III. He produced a large number of high-quality pieces, mainly pocket watches. At the height of his business, he employed 6–8 journeymen, 3–4 apprentices and “a maid who does the gilding” in his workshop. The reason why clockmakers signed their work is twofold: producing the mechanism required great skill, and production was generally instigated by the clockmaker. Several other trades were involved in producing the clock. For instance, an ornamental carver made the case, and a gilder was usually responsible for the appearance of the finished article. Normally there was also someone who made the clock face in enameled metal, although these artisans tended to remain anonymous. As the clock acquired by Nationalmuseum shows, Gustavian-era wall clocks were heavily influenced by contemporary Parisian style in their design. Makers took inspiration from the patterns of Jean Charles Delafosse (1734–89) and others. A crowning urn and floral garlands below the clock face were typical design features, although this clock lost the garlands at some point. Ideally, clock cases would be made in ormolu (fire-gilded bronze), but gilded wood was more commonly used by Stockholm clockmakers. What sets Nationalmuseum’s new acquisition apart from other similar clocks is that the face is signed on the reverse. The faience painter Petter Oldberg (1745–1807?) was employed at the Marieberg pottery as a journeyman enamel painter from 1768 to 1779. In 1771 he married Anna Elisabet Åhlström, and their son Olof was born in 1779. Oldberg then vanishes from the records before resurfacing in Vyborg, a city on the Gulf of Finland, where his daughter Anna Erica was born in 1781. In the parish register, the father present at the child’s baptism is listed as Petter Oldberg, “enamel painter”, but nothing else is known about his activities in Vyborg. When the clock was dismantled, a piece of paper containing a drawing of the clock face was discovered between the mechanism and the face. This is believed to be the pattern drawn by Jacob Kock, from which the journeyman enamel painter Petter Oldberg would have worked. Nationalmuseum’s purchase of this clock was made possible by a generous donation from the Anna and Ferdinand Boberg Foundation, established in 1946 to manage the funds bequeathed by Mr and Mrs Boberg. Nationalmuseum has no budget of its own for new acquisitions, but relies on gifting and financial support from private funds and foundations to enhance its collections of fine art and craft. Inventory number: NMK 203/2015

Samlingskategori

Geografisk härkomst

MaterialGlasyr, Trä, Fajans (Lergods), Guld (Metall)

TeknikFörgylld, Förgylld

Sakord