Carl von Linné

Namnvarianterauktoriserad namnform: Carl von Linné

DatumLevnadsår: 1707 - 1778 Dödsår: Död 1778-01-10 Födelseår: Född 1707-05-23

Kön

Nationalitet

Funktion

BiografiBiografi: [NE/2002-02-13] före adlandet 1757 Carl (Ca´rolus) Linnæ´us, naturforskare. L. fick redan som ung världsrykte och framstår som Sveriges mest berömde naturvetenskapsman, särskilt genom sina insatser inom botaniken, dess systematik, terminologi och nomenklatur. Hans far, Nils Linnæus, komminister i Råshult, senare kyrkoherde i Stenbrohult, Småland, överförde på sonen sitt intresse för växter. Efter studier i hemmet för informator vistades L. från 1714 vid Växjö trivialskola och gymnasium, och kom 1727 till universitetet i Lund. Inackorderad i läkaren Kilian Stobæus hem fick han del av dennes lärdom inom medicin och naturvetenskap. L:s inriktning på medicinen gjorde att han fortsatte sina studier vid Uppsala universitet med dess något bättre möjligheter (1728). Ekonomiskt nödställd räddades L. av domprosten Olof Celsius, som sammanförde honom med medicinprofessorn Olof Rudbeck d.y., i vars hem han blev inackorderad. L. fick snart hand om de medicinstuderandes botanikundervisning, och 1732 ställde Kungl. Vetenskapssocieteten hela sin kassa till hans förfogande för en vetenskaplig forskningsresa till Lappland, som han företog samma sommar. Hans reseskildring, som inte publicerades förrän på 1800-talet, har blivit en litterär klassiker. Resans främsta vetenskapliga resultat var Flora lapponica (tryckt 1737). Åren 1733 och 1734 företog han ett par resor till Dalarna, bl.a. för att förkovra sig i mineralogin. På landshövding Nils Reuterholms uppdrag for han med några studiekamrater genom provinsen för att uppdaga dess sällsyntare naturalster och ekonomiskt ännu inte utnyttjade tillgångar (Iter dalekarlicum, Flora dalekarlica). Han förlovade sig nu med provinsialläkardottern Sara Elisabet Moræa. År 1735 begav han sig till Nederländerna och tog efter ett par dagars uppehåll vid det lilla universitetet i Harderwijk sin medicine doktorsgrad (om malaria). Därmed var i princip hans akademiska utbildning fullbordad, men han stannade, säkerligen planenligt, länge i Nederländerna. Från 1730-talets början hade han författat en lång rad vetenskapliga skrifter, som han nu medförde i manuskript. Genom tidningsnotiser hade han låtit sitt namn bli känt både för lapplandsfärden och för sin önskan att finna en förläggare för sina vetenskapliga verk. Efter disputationen sökte han sig till Amsterdam och Leiden och knöt kontakter med vetenskapsmän och intresserade mecenater, som uppenbarligen fascinerades av den kunnige och produktive unge forskaren från Norden. Under åren 1735-37 hjälpte de honom att publicera manuskripten genom att både bekosta deras tryckning och lämna redaktionellt bistånd. På så sätt utkom i Holland första upplagorna av Systema naturae och Genera plantarum samt Fundamenta botanica och "Flora lapponica" m.fl. Han hjälptes också till en välavlönad befattning som "trädgårdsmästare" hos den förmögne Georg Clifford, vars exotiska trädgård han gav en påkostad beskrivning i Hortus Cliffortianus (1737). Under utlandsvistelsen besökte han London och Paris och fick där värdefulla vetenskapliga kontakter. Enligt hans egen uppgift var det hemlängtan som drev honom att 1738 återvända till Sverige. Nu hade han i ett slag, genom den samlade kraften i sina publikationer, blivit internationellt erkänd, men i brist på passande vetenskaplig tjänst utövade han läkarpraktik i Stockholm. Här knöt han förbindelser med de ledande i hattpartiet och grundade med A.J. von Höpken, Mårten Triewald m.fl. Vetenskapsakademien (1739). Först 1741 blev genom Lars Robergs död den ena medicinprofessuren i Uppsala till ansökan ledig. L. erhöll den, men eftersom den gällde praktisk medicin lyckades han året därpå få den utbytt mot den i teoretisk. I denna tjänst förblev han, livligt verksam med undervisning och författarskap. På 1740-talet företog han åtföljd av en medarbetarstab sina ambitiösa landskapsresor på ständernas initiativ: 1741 till Öland och Gotland, 1746 till Västergötland och 1749 till Skåne, med omfattande inventeringar av provinsernas växt- och djurliv, mineraltillgångar, näringar och folkseder. Syftet var både rent vetenskapligt och inte minst att realisera hattarnas merkantilistiska näringspolitik. 1750-talet kännetecknades av revideringar och utvidgningar av L:s systematiska arbeten. År 1751 utkom Philosophia botanica, som utförligt och genomarbetat gav regler för botanikens rätta bedrivande. År 1753 följde Species plantarum, där alla av honom kända växtarter beskrivs koncist enligt hans normer och nomenklaturprinciper. Dessa tillämpades på djurriket i andra delen av tionde upplagan av hans "Systema naturae", 1758 (den botaniska delen kom 1759). Dessa arbeten etablerade slutgiltigt L. som samtidens tongivande systematiker. På 1750-talet befann sig också L:s undervisning på sin höjdpunkt. Redan på 1740-talet hade han med arkitekten Carl Hårlemans hjälp avsevärt rustat upp den botaniska trädgården i Uppsala. Här kunde han demonstrera sina botaniska rön och doktriner och utföra de flesta av sina undersökningar - fler än i den fria naturen. Nu stod också de s.k. herbationerna i sitt flor, välorganiserade utflykter med årligen återkommande mål, med samlingssignaler och föreskriven klädsel och avslutade med studenthyllningar till den beundrade läraren. L. undervisade också i den teoretiska medicinens övriga delar, utarbetade en farmakopé, framlade ett eget sjukdomssystem och tog upp "dieten", livsföringen, till grundlig behandling. Åren 1766-68 kom de tre delarna (en för vartdera naturriket) av den tolfte upplagan av "Systema naturae", som är den sista detaljerade av honom själv redigerade versionen av hela hans natursystem. I övrigt framkom under 1760-talet en allt större benägenhet hos L. att framlägga ofta mycket spekulativa teorier om livets natur, sexualiteten och naturens hushållning i stort och smått. Man möter detta i de sena upplagorna av "Systema naturae" (1758, 1766) och "Genera plantarum" (1764), liksom i hans Clavis medicinae duplex (1766) och Mundus invisibilis (1767). På 1770-talet försämrades L:s hälsa med slaganfall 1774 och 1775, och han invalidiserades delvis. Han dog i januari 1778. Sin internationellt mest avgörande insats gjorde L. inom den systematiska botaniken. Hit hör hans s.k. sexualsystem. Sedan han tidigt fått kunskap om de nya teorierna att ståndare och pistiller kunde uppfattas som de fanerogama växternas könsorgan, fick han idén att lägga dem till grund för ett system som tänktes avspegla en naturlig ordning hos skapelsen. Ståndarnas antal och anordning bildade grunden för de 23 fanerogamklasserna (kryptogamerna bildade klass 24), och pistillernas stift bestämde med sitt antal ordningarna inom varje klass. L. fann snart själv att en sådan anordning i många fall sammanförde obesläktade och åtskilde besläktade växtformer, men i sitt arbete på ett verkligt naturligt system fick han nöja sig med att ställa upp vissa naturliga ordningar. Sexualsystemet var emellertid praktiskt och har länge använts i Sverige och ofta även av andra länders botanister. En viktigare insats var nog att L. lyckades fastslå entydiga principer för beskrivning av släkten och arter genom att införa en enhetlig terminologi för växternas viktigaste organ och normer för hur själva beskrivningen skulle utformas på ett kortfattat och ändå otvetydigt sätt. Det blev härigenom avsevärt lättare att bedöma om ett taxon, t.ex. ett släkte eller en art, var tidigare beskrivet i den vetenskapliga litteraturen eller nytt. Med beskrivningen sammanhängde för L. varje släktes och arts namngivning - namnet skulle på artnivån egentligen innehålla en definition av arten i fråga. Med tiden förenklade han namnskicket enligt den binära nomenklaturens princip (se binär nomenklatur). Beträffande såväl sexualsystemet som beskrivningsreglerna och namngivningen kan man säga att L. lyckades få sina principer godtagna p.g.a. att hans förslag var praktiska och effektiva och att han själv förenade skicklig vetenskaplig taktik (att exempelvis under Hollandsåren tillämpa principerna i flera i snabb följd utgivna skrifter) med personlig övertygelseförmåga. En annan sida av L. som vetenskapsman visar en mer spekulativ anda. Både hans studier av mineralriket och hans biologiska erfarenhet fick honom att tro att hela jordytan varit täckt av hav, bortsett från en ö (paradiset), belägen vid ekvatorn. Från denna ö, som med en bergstopp nådde över snögränsen, skulle sedan organismerna ha successivt spritt sig över jorden, allteftersom det fasta landet höjt sig över havsytan. Småningom kombinerades denna idé med föreställningen att paradiset hyst enbart ett fåtal arter, som senare genom upprepade hybridiseringar givit upphov till nutidens många släkten och arter. Sådana spekulationer kunde stundom få ett ålderdomligt, nästan "förvetenskapligt" drag, som exempelvis när han trodde att svalan övervintrade i Sverige på sjöbottnar. Också hans övertygelse om en nemesis divina ('gudomlig hämnd'), dvs. om att Gud straffar den redan i jordelivet som begår omoraliska handlingar, hör hemma bland sådana spekulationer. En tredje sida av L:s vetenskap är vad man kan kalla hans biologiska och "ekologiska" observationer, ofta av förvånansvärt "modern" karaktär. De sträcker sig från enskildheter, exempelvis hur blommor öppnar och sluter sig under dygnet ("blomsteruret"), till de stora sammanhangen, "den gudomliga hushållningen", innefattande de olika organismernas beroende av varandra och av jordmån och klimat (han urskilde bland annat olika vegetationszoner, exempelvis i fjällen). För den svenska naturkänslan har L. betytt mycket, både genom sina naturskildringar och genom den entusiasm för den levande naturens utforskande som han lämnat i arv till både professionella och amatörer - "den linneanska traditionen". L:s verk fördes vidare av hans många lärjungar, som företog forsknings- och insamlingsresor över hela världen. Bland dem kan nämnas Peter Forsskål, Fredrik Hasselquist, Pehr Kalm, Pehr Löfling, Pehr Osbeck, Daniel Solander, Anders Sparrman och Carl Peter Thunberg. Far till Carl von Linné d.y. [EHg]

Externa länkar