Kung Gustav II Adolf

Namnvarianterauktoriserad namnform: Kung Gustav II Adolf

DatumLevnadsår: 1594 - 1632 Död: Död 1632-11-06 Född: Född 1594-12-09

Kön

Platser

Nationalitet

Funktion

Relaterade personer

BiografiBiografi: [2002-05-23] Svensk kung 1611-32, son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp. Gustav II Adolf är sannolikt den internationellt mest namnkunnige av Sveriges kungar. Hans regeringstid är en viktig reformperiod i landets historia. Han lade grunden till en stormaktsställning för Sverige, och genom sitt ingripande i det krig som skulle utveckla sig till trettioåriga kriget blev han av stor europeisk betydelse. Gustav II Adolf föddes inte som arvfurste. Under hans första år var kusinen Sigismund Sveriges kung. Först 1604 fastställdes kronans ärftlighet för Karl IX:s manliga arvingar. Både Gustav II Adolfs kusin Johan och hans yngre bror Karl Filip hade omfattande hertigdömen, men det blev ingen splittring i riket eftersom de båda hertigarna dog redan 1618 resp. 1622. Gustav II Adolf hyste tidigt en kärlek till Ebba Brahe, men hans viljekraftiga mor motsatte sig en förbindelse med en svensk adelsdam. I stället riktades Gustav II Adolfs intresse så småningom mot Maria Eleonora av Brandenburg. Genom en romantisk friarfärd 1620 lyckades Gustav II Adolf vinna denna prinsessa, och i äktenskapet föddes dottern Kristina, blivande drottning. En förutsättning för att Gustav skulle få tillträda som fullmyndig kung 1611 var att han avlade en kungaförsäkran, utformad av Axel Oxenstierna. Kungaförsäkran speglar reaktionen mot faderns regim. Gustav fick förbinda sig att inte börja krig eller sluta fred utan rådets och ständernas samtycke. På motsvarande sätt var Gustav bunden i fråga om uttagande av extra skatter och utskrivning av knektar. Särskilt adeln vann på kungaförsäkran. Alla högre ämbeten skulle vara förbehållna adelsmän. Även i fortsättningen av sin regering samarbetade Gustav väl med högadeln. Adeln gynnades med långtgående privilegier. Under 1620-talet fick adelsmännen köpa gods som tillhörde kronan, och i de nyerövrade provinserna fick de stora donationer. Trots det nära samarbetet med högadeln var det ändå Gustav som genom sin ledarförmåga och viljestyrka satte sin prägel på styrelsen och i sista hand drev igenom sin vilja. Hans främste medhjälpare var rikskanslern Axel Oxenstierna. Gustavs tidigare lärare, Johan Skytte, kunde i någon mån balansera det högadliga inflytandet. En kollegieorganisation byggdes upp, och ämbetsverken fick tydliga instruktioner. De fem höga riksämbetsmännen, drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare, fick svara för var sin sektor av rikets förvaltning. Riksdagens arbete reglerades genom riksdagsordningen 1617 och också genom riddarhusordningen 1626. År 1614 fastställdes en rättegångsordning, som regelband domstolarnas verksamhet och inrättade Svea hovrätt för utövning av den kungliga domsrätten. Senare tillkom hovrätter i Åbo (1623) och Dorpat (Tartu; 1630). En viktig ideologi för Gustav och hans samtida i Sverige var göticismen, som innebar att svenskarna var de gamla göternas rätta arvtagare. Dessutom präglades Gustav och hans folk i hög grad av den lutherska kristendomen. Gustav var själv from, och inte minst de gammaltestamentliga hjältarna var viktiga förebilder för honom. Kyrkan sökte slå vakt om sin självständighet men blev ändå en mäktig propagandaapparat för Gustav. Genom Örebro stadga från 1617 skulle alla katoliker dömas till landsförvisning eller, i värsta fall, döden. Från Gustavs sista år, i Tyskland, berättas dock om vänskapligt umgänge mellan kungen och katoliker, t.o.m. jesuiter. Gymnasier började under Gustavs regeringstid inrättas i stiftsstäderna. Uppsala universitet byggdes ut och fick en god ekonomisk grund genom en donation av 300 hemman, i huvudsak Gustavs egna arvegods. Ett nytt universitet inrättades 1632 i Dorpat (Tartu). Inte mindre än 14 nya orter fick stadsrättigheter under Gustavs regeringstid, främst bland dem Göteborg. Han befrämjade även näringslivet genom invandring särskilt av valloner. Härigenom skapades bl.a. en vapenindustri under Louis De Geers ledning. Gustav var präglad av tidens merkantilistiska tänkesätt, enligt vilket staten aktivt skulle styra näringspolitiken. Särskilt intresserade sig Gustav för krigsmakten. Genomgripande förändringar av arméns organisation gjordes under 1620-talet. Nya regementen tillkom, och regementena förankrades i län eller landskap efter ett mönster som blev bestående in på 1900-talet. Som fältherre lärde sig Gustav mycket av Moritz av Oranien men utvecklade själv krigskonsten ytterligare, framför allt mot större rörlighet. Även flottan upprustades kraftigt. Krigsskeppet Vasa, som sjösattes och sjönk 1628, ger uttryck för stormaktsambitionerna. Sverige blev under Gustavs regeringstid ett mycket militariserat samhälle. Kyrkobokföringen användes bl.a. till att skapa kontroll över allt soldatmaterial, existerande och tillkommande. Soldatutskrivningarna var ett fruktat gissel, och rustningarna och krigen gav bönderna mycket tunga skattebördor. Gustav ärvde vid trontillträdet 1611 ett krig mot Danmark, benämnt Kalmarkriget eftersom danskarna snabbt erövrat Kalmar. De lade även beslag på Älvsborgs och Gullbergs fästningar, varigenom Sverige utestängdes från Västerhavet. Kriget visade att Danmark ännu vid denna tid var militärt överlägset i Norden. Genom freden i Knäred 1613 tvingades Sverige acceptera de danska villkoren. Svårast var att Sverige fick betala en miljon riksdaler för att få tillbaka Älvsborgs fästning. Sverige var också involverat i krig i Ryssland, vilket hade samband med "den stora oredan" i landet med flera tronpretendenter. Gustav var själv i början av sin regering tsarkandidat. Senare agerade han till förmån för sin yngre bror Karl Filip. År 1613 skedde emellertid en rysk nationell samling kring Michail Romanov, varigenom ätten Vasa inte längre var aktuell för den ryska tronen. Genom den fred som slöts i Stolbova 1617 erhöll Sverige Ingermanland med Nöteborgs län samt Kexholms län. De svenska försöken att få kontroll också över den ryska ishavshandeln misslyckades dock. Med Polen var Sverige i konflikt av olika anledningar. Polens kung Sigismund hävdade fortfarande att han var Sveriges rätte troninnehavare. Dessutom kämpade de båda länderna sedan lång tid om arvet från Tyska Ordens en gång stora välde på östra Östersjökusten. År 1614 slöts stillestånd, men fientligheterna återupptogs 1617. Svenskarna erövrade 1621 Riga, varigenom den för handeln viktiga Daugavavägen behärskades. I slaget vid Wallhof 1626 visade Gustav att hans nyorganiserade svenska armé nu kunde besegra det tidigare överlägsna polska rytteriet. År 1626 överflyttade Gustav kriget till polska Preussen. Krig fördes där tills stillestånd slöts i Altmark 1629 genom fransk förmedling. Där erhöll Sverige Livland samt flera preussiska städer och tullinkomster från Wis§ahandeln. Sedan 1618 rådde krigstillstånd i Tysk-romerska riket. Kejsarens och de katolska tyska ländernas trupper var framgångsrika. Sverige fick kontakt med kriget 1628, då den kejserliga armén under Wallensteins ledning belägrade Stralsund. Sverige slöt förbund med staden, varefter svenska trupper kom till undsättning, och belägringen fick upphävas. Vid midsommartid 1630 landsteg Gustav med en armé i Pommern. Varför Gustav ingrep i kriget är en av de mest omdiskuterade frågorna i svensk historia. De ledande tyska protestantiska furstarna välkomnade honom inte. De kejserliga trupperna vid södra Östersjökusten hade skapat ett nytt maktpolitiskt läge, men det är svårt att se att Sverige härigenom skulle vara hotat. Däremot kunde fortsatt svensk expansion i Östersjöområdet vara hotad. Mycket tyder på att Gustavs vilja till ära och erövring varit av störst betydelse för ingripandet. Gustavs krav på Pommern med floden Oders mynning ingick i ett makt- och handelspolitiskt mönster, där Sverige lade beslag på alla viktiga flodmynningar i Östersjön, först floderna som rinner ut i Finska viken, sedan Daugava i Livland och Wis§a i Polen. I januari 1631 slöt Gustav förbund med det katolska Frankrike, varigenom Sverige fick subsidier. Den viktigaste finansieringskällan för den svenska armén var dock det understöd som Sverige tvingade sig till av tyska länder, städer och enskilda. Att kriget skulle föda sig självt var en allmänt omfattad maxim som Gustav och svenskarna i hög grad följde. Den svenska armén under Gustav besegrade i september 1631 vid Breitenfeld den kejserliga armén, som leddes av fältmarskalken Tilly. I och med den segern blev de militära styrkeförhållandena mellan protestanter och katoliker omkastade. Efter slaget tågade den svenska armén mot Rhen, och Gustav hade i början av 1632 en maktposition som ingen svensk statsman före eller efter honom haft. Gustav planerade ett "corpus evangelicorum", ett förbund av de protestantiska staterna i Tyskland under svensk ledning. Utvecklingen blev dock annorlunda. Under 1632 sattes en ny kejserlig här upp av Wallenstein. När de båda härarna möttes den 6 november vid Lützen, stupade Gustav Drygt ett och ett halvt år senare gravsattes Gustav i Riddarholmskyrkan i Stockholm. I Tyskland fortsatte kriget i ytterligare 16 år och vållade väldiga folkförluster och enorma skador. Westfaliska freden 1648 bekräftade att Sverige blivit en stormakt. Protestanterna, särskilt de reformerta, flyttade fram sina positioner, och den tyska enheten var krossad för mer än 200 år framåt. Gustav förknippades redan under sin livstid med myter och stolta jämförelser. Bl.a. uppfattades han av många som det lejon som enligt bibliska profetior och filosofen Paracelsus skulle komma från norr och besegra örnen, Habsburg enligt samtidens tolkning. Efter sin död fortsatte Gustav att spela en viktig roll i framför allt svenskars och tyskars föreställningsvärld. Gustav III hade Gustav II Adolf som sitt stora kungaideal. När han inrättade Svenska Akademien beslöt han att Gustavs födelsedag, den 20 december enligt den gregorianska kalendern, skulle vara akademins högtidsdag. Ett årligt firande av Gustav började 1832 i Sverige och i det protestantiska Tyskland. Gustav Adolfsföreningen i Tyskland bildades för att hjälpa protestantiska diasporaförsamlingar. Gustav kom att uppfattas som den store protestantiske hjälten vid sidan om Martin Luther, även om Geijer menade att Gustav hade för mycket av Caesar och Alexander i sig för att bli ett lutherskt helgon. I den dominerande svenska historieskrivningen har Gustav varit inte enbart en protestantisk hjälte utan även en nationell. Han har försvarat Sverige mot det katolska och habsburgska hotet. Dessutom har han, främst i den tyska protestantiska historieskrivningen, betraktats som en vägröjare för Brandenburg, Preussen och så småningom det tyska enandet under ätten Hohenzollern. Sverige hade ingen nationaldag, men Gustav Adolfsdagen blev den stora nationella dagen. Symtomatiskt är att när Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet bildades 1908 valde föreningen Gustav Adolfsdagen som sin högtidsdag. Samma år, 1908, började man i Finland fira Svenska dagen, också den förlagd till den 6 november. Katolsk och mer pacifistisk historieskrivning har sett helt annorlunda på Gustav Där beskrivs hur Gustav vållade ett stort lidande för det tyska folket, slog sönder den tyska riksenheten och drev Sverige in i ett onödigt krig. Källa: NE [EHG]

Externa länkar