Kung Gustav III

Namnvarianterauktoriserad namnform: Kung Gustav III

DatumLevnadsår: 1746 - 1792 Död: Död 1792-03-29 Född: Född 1746-01-24

Kön

Nationalitet

Funktion

Relaterade personer

BiografiBiografi: Kung av Sverige. 1777 inlöstes Lovisa Ulrikas samling för statens räkning av sonen, Gustaf III, Sveriges dåvarande konung. Själv ägde då Gustaf III en betydlig samling, ökad genom inköp ur Adolf Fredriks dödsbo samt genom andra förvärv. Gustaf III hade planer på att sin samling och andra konstskatter skulle bilda ett offentligt museum, men de verkställdes först efter hans död av hertigen-regenten Carl (XIII). [NE] f. 24 jan. 1746, d. 29 mars 1792, svensk kung 1771-92, äldste son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika. Som blivande tronarvinge blev G. från födseln föremål för intensiv uppmärksamhet; hans uppfostran var en riksangelägenhet. Som guvernör fick han en av hattpartiets främsta män, C.G. Tessin, som fäste sig vid G. men samtidigt tillämpade höga principer som innebar onaturlig brist på barnslighet. Av föräldrarna, särskilt modern, lärde han missnöje med kungamaktens begränsade inflytande. Sedan Adolf Fredrik blivit kung 1751 skärptes hans och hans gemåls maktkrav i konflikt med det av hattarna behärskade riksrådet; Tessin avgick som guvernör. Ett misslyckat försök till statskupp av kungaparets anhängare 1756 ledde till ytterligare minskning av dess inflytande, bl.a. över G:s uppfostran. Guvernör blev nu en annan ledande hattpolitiker, C.F. Scheffer, som skulle få tioåringen att acceptera frihetstidens grundprinciper. Modern och i början G. själv motsatte sig detta, men med tiden accepterade han Scheffer. G. var ett känsligt, fantasifullt och begåvat barn med en hysterisk läggning, som bestod genom livet. Spänningarna i omgivningen, den overkliga rollen av maktlös kunglighet och dramatisk-litterära impulser skapade benägenhet för teaterspel och förställning. Lovisa Ulrikas hov gav rika möjligheter till litterära och andra kulturella kontakter, särskilt Olof von Dalin och G.Ph. Creutz. Scheffers inflytande blev av stor betydelse för G:s politiska fostran. Scheffer hade varit sändebud i Frankrike och hade kontakter bland de samhällskritiska författarna där; G. visade redan i 12-årsåldern förtrogenhet med maktfördelningsläran och idealet medborgerlig jämlikhet. År 1767 satte Scheffer i hans händer en fysiokratisk programbok, "L'Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques" av P.-P. Mercier de la Rivière, vilken krävde såväl stark kungamakt som upphävande av ståndsprivilegierna och överförande av beskattningsmakten på de medborgare som kunde betala skatt. Merciers läror märks i flera av G:s beslut under kungatiden. År 1766 ingick G. ett politiskt äktenskap med den danska prinsessan Sofia Magdalena men utan att få nära kontakt med henne. Han hade 1768 sitt livs enda allvarliga kärleksaffär med Charlotte du Riez, född De Geer, men den tog slut på hösten samma år. I november deltog han i en aktionsplan mot de regerande mössorna i samråd med Frankrikes minister; en militärkupp övervägdes, men man föredrog fredliga medel. Adolf Fredrik sade sig skola abdikera om inte ständerna sammankallades; hattarna väntade sig få majoritet i ständerna och återta regeringen mot en viss ökning av kungens befogenheter. G. uppträdde som den pådrivande i kungafamiljen och därmed som motståndare till mössorna. Aktionen lyckades, ständerna sammankallades och hattarna återtog regeringen men svek sina löften till kungen och hans anhängare. För G. och Scheffer, nu hans närmaste rådgivare, var det viktigt att få direkt kontakt med den franska regeringen för att vinna stöd för återupprättelse av kungamakten utan hjälp av något ständerparti. I november 1770 reste G. och Scheffer till Paris och Versailles. Det var G:s första utrikes resa, som gav honom många viktiga erfarenheter. Framför allt lärde han känna Ludvig XV av Frankrike, som uppskattade och stödde honom. Vistelsen i Paris, som gav G. värdefulla inblickar i den kulturella miljön, avbröts då han den 1 mars underrättades om Adolf Fredriks plötsliga död. Han reste snabbt hem för att tillträda tronen. Väl hemma försökte han åstadkomma visst samförstånd mellan partierna men misslyckades. Ständerna måste sammanträda, och mössorna, stödda av Ryssland och Storbritannien, fick majoritet i de ofrälse stånden, medan hattarna behärskade adeln. Mössorna, som fruktade G. sedan 1768, var angelägna att än mera inskränka kungens möjligheter att påverka regeringen, medan hattarna förhöll sig avvaktande. I det läget fick G. hjälp av översten J.M. Sprengtporten att förbereda en väpnad statskupp. Den skulle enligt dennes plan utgå från Finland under hans egen ledning, medan kungen skulle avvakta i Stockholm. En särskild revolt skulle ske i Kristianstad, ledd av jägmästaren J.Ch. Toll. Genom att Sprengtporten blev fördröjd i Finland och Tolls kupp blev känd i Stockholm efter få dagar, blev G. tvingad att agera på egen hand och leda en militärkupp i huvudstaden. Den verkställdes 19 aug. 1772 och blev en fullständig framgång, mycket därför att ingen väntade att G. skulle kunna leda ett sådant företag. Det var helt oblodigt och följdes av lugn och lättnad efter de uppslitande partistriderna. Två dagar efter kuppen lade G. fram en ny regeringsform och fick den godkänd av ständerna. Den gav honom grepp om regeringsmakten och om sammansättningen av rådet, som delades på olika kommissioner efter de olika ärenden som de skulle handlägga. Partierna förbjöds. Kanslipresident och ledande i rådet blev Ulrik Scheffer, medan statssekreteraren Johan Liljencrantz ledde en sanering av finanserna. G. deltog med iver i regeringsarbetet och åstadkom enligt Ulrik Scheffer mycken oreda. I utrikespolitiken hade han tur, då av de förbundna makter som skulle ingripa mot en svensk författningsändring Ryssland bands av krig med Turkiet, Danmark av palatsrevolution och Preussen av allmän obenägenhet. Frankrike arbetade för fred i Norden och stödde med subsidier en upprustning av Sveriges stridskrafter. År 1777 skedde ett markerat närmande till Ryssland vid besök av G. hos kejsarinnan Katarina II. Det resulterade i avspänning. Ständerna sammankallades 1778 för att ta ansvar för rikets finanser. Jämfört med frihetstidens stormiga riksdagar blev denna fridfull, men en beaktansvärd opposition fanns under ytan, och den lät inte ständerna mista kontrollen över riksbanken. G. försökte begränsade reformer, genomdrev lättnader för främmande trosbekännare att utöva sin religion men lyckades inte liberalisera tjänstehjonsstadgan. Emellertid kunde han för ständerna visa en nyfödd son och tronföljare, den senare Gustav IV Adolf. Dennes födelse utlöste en långvarig spänning mellan G. och hans mor, då Lovisa Ulrika på oriktiga grunder frånkände sin son faderskapet. En nödtorftig försoning ägde rum vid hennes död 1782. G:s andre son Karl Gustav föddes senare detta år och dog efter några månader. Året 1782 bedrev G. en intensiv verksamhet som dramatisk författare, biträdd av den nye gunstlingen G.M. Armfelt. Hans skådespel hade som genomgående motiv att förhärliga tidigare kungar med namnet Gustav, främst Gustav II Adolf men i ett fall Gustav Vasa. År 1775 hade han godkänt planen på ett nytt stort operahus i Stockholm - hans intresse för teatern, både talscen och opera, var djupt och äkta. Men i planerna ingick den propaganda för honom själv i en hjälteroll som hans författarskap visar. Denna hjälteroll skulle 1783 sättas i scen med ett blixtanfall på Danmark för att erövra Norge. I planen invigdes generalamiralen Henrik af Trolle och översten Toll, som, båda djupt bekymrade, gjorde taktfulla försök att framhålla planens dumdristighet. Sedan alla nödvändiga förutsättningar hade visat sig illusoriska, framför allt att Ryssland skulle befinna sig i krig mot Turkiet, gav G. med sig. Upprustningen i Karlskrona hade påståtts motiverad av att G. behövde eskort på en resa till Italien; nu måste den resan företas. Den utnyttjades i hastigt tempo för kulturella upplevelser och politiska kontakter. På hemresa via Versailles lyckades G. sluta ett subsidieavtal och hyllas i Paris som upplyst monark. Hans kontakt med hovet i Versailles var dock inte lika hjärtlig som förr. I början av 1786 planerade han tydligen åter krig mot Danmark för att vinna Norge. Han sådde danskhat i Stockholm med operan Gustaf Wasa, han stiftade Svenska Akademien, som fick till främsta uppgift att författa äreminnen över Sveriges stora män, och han sammankallade ständerna för att driva igenom militära reformer. Riksdagen blev emellertid en missräkning, då adeln med hjälp av bönderna avslog hans propositioner, och det tvang G. att bifalla flera förslag att avskaffa impopulära inrättningar, framför allt kronans brännvinsmonopol. Oppositionen skapade kvardröjande bitterhet hos honom. På hösten 1787 kom från Konstantinopel och Sankt Petersburg rapporter om tecken på rysk svaghet, samtidigt som Turkiet förklarade Ryssland krig. Detta kom G. att snabbt besluta ett nytt aktionsprogram: krig med Ryssland i förbund med Storbritannien och neutralisering av Danmark. Han företog en charmoffensiv vid ett besök i Köpenhamn och började 1788 planera ett anfall på Sankt Petersburg sjövägen. Trots att alla förutsättningar visade sig illusoriska, framför allt subsidierna från Storbritannien, företog G. anfallet i juli 1788, men örlogsflottan lyckades inte vinna en avgörande seger i slaget vid Hogland, och i den finska armén utbröt myteri, då dess befäl ansåg kriget olagligt (jfr Anjalaförbundet). Myteriet stillades av hertig Karl, G:s bror, medan G. lyckades hejda en begränsad dansk invasion i Bohuslän med diplomatisk hjälp från Storbritannien och Preussen. Kriget och myteriet i Finland skapade en våg av nationell indignation mot G:s fiender, vilket uppmuntrade denne att sammankalla ständerna 1789. Med hjälp av de ofrälse stånden bröt G. adelns opposition, delvis med olagliga medel, vilket gjorde det möjligt för honom att genomdriva förenings- och säkerhetsakten. Hans makt var nu nästan oinskränkt, dock förbehölls beskattningen ständerna. Kriget fördes 1789 med växlande framgång; G. visade dåligt omdöme som befälhavare men personligt mod. Året 1790 förde med sig förluster för örlogsflottan men därpå en förintande seger för skärgårdsflottan vid Svensksund i juli. Detta gjorde ett fredsslut i Värälä möjligt utan förskjutning av gränserna. Revolutionen i Frankrike gjorde nu samförstånd med Ryssland nödvändigt. G. sökte vinna ära och samtidigt trygghet genom att sätta sig i spetsen för ett monarkiskt korståg mot revolutionärerna i Frankrike. Då han ej accepterades i den rollen av kejsarmakterna, förefaller han ha lekt med tanken att närma sig Frankrike. En riksdag i Gävle i början av 1792 reglerade statsskulden men kunde ej utjämna motsättningen mot adeln, och en utbredd sammansvärjning under ledning av en gammal mössledare, generalmajor C.F. Pechlin, förberedde attentat mot G., som skulle följas av statskupp. Attentatet utfördes på en operamaskerad 16 mars av en kapten J.J. Anckarström, som sköt kungen i ryggen med en skrotladdning. G. behöll dock medvetandet och kontrollen över läget, och kuppen kom aldrig till utförande. Hans liv stod dock inte att rädda, och han dog 29 mars 1792. Dessförinnan hade flera kända män och kvinnor inom oppositionen visat ånger och lojalitet. G. är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. /EHg

Externa länkar