Gerard de Geer

Namnvarianterauktoriserad namnform: Gerard de Geer

DatumLevnadsår: 1858 - 1943 Död: Död 1943 Född: Född 1858

Kön

Funktion

BiografiBiografi: [NE/2001-11-15] Friherre, geolog, verksam vid Sveriges geologiska undersökning (SGU) 1878-97, professor i allmän och historisk geologi vid Stockholms högskola 1897-1924, grundare av och föreståndare för dess geokronologiska institut 1924-43; jfr släktartikel. D. var en banbrytare inom skandinavisk geologi, främst inom kvartärgeologin, där han vann internationell berömmelse. En av hans mest bestående vetenskapliga insatser var hans upprättande av en absolut tidsskala för den senaste istidens avslutning i Sverige. Redan under sin tid som karterande geolog vid SGU påbörjade D. systematiska undersökningar av den s.k. varviga leran, som förekommer i många delar av landet. År 1879 hade han kommit till slutsatsen att varven representerade glaciärälvarnas årliga avsättning och således stod i relation till landisens årliga avsmältning. Genom att mäta varvens tjocklek kunde han identifiera samma årsvarvsserier på skilda platser och därigenom upprätta en exakt tidsskala för den senaste landisens avsmältningsförlopp. År 1884 presenterade han sina första beräkningar, 1912 utkom hans arbete A geochronology of the last 12,000 years (ett arbete som också kom att få stor betydelse för den arkeologiska stenåldersforskningen i Sverige) och 1940 hans stora sammanfattande verk inom detta område, Geochronologia Suecica, Principles. D. begränsade dock inte sina undersökningar till hemlandet utan var fast övertygad om möjligheten att även i andra kvartära nedisningsområden upprätta motsvarande tidsskalor. På 1920- och 1930-talen företog därför D. och hans medarbetare mätningsexpeditioner till Nordamerika, Himalaya, Alperna, Sydamerika, Nya Zeeland och Centralafrika. Avsikten var att genom s.k. fjärrkonnektion mellan dessa områden söka utröna den senaste istidens förlopp inom olika världsdelar och därigenom, ur ett globalt perspektiv, få överblick över den geografiska utvecklingen och närmare kunna klarlägga orsakerna till de stora klimatförändringarna. Bland D:s övriga betydande insatser inom den kvartärgeologiska forskningen kan nämnas hans beskrivning av ändmoräners och rullstensåsars bildningssätt samt hans pionjärundersökningar av högsta kustlinjen i Sverige. Hans sex expeditioner till Spetsbergen (mellan 1882 och 1910) ledde till en fördjupad kännedom om detta arktiska nyckelområde. D. var en av 1900-talets internationellt mest kända svenska geologer. Han var Stockholms högskolas rektor 1902-10, dess prorektor 1911-24, samt ledamot av riksdagens andra kammare 1900-05. [EHg]

Externa länkar