Bjørnstjerne Bjørnson

Namnvarianterauktoriserad namnform: Bjørnstjerne Bjørnson

DatumLevnadsår: 1832 - 1910 Död: Död 1910-04-26 Född: Född 1832-12-08

Kön

Nationalitet

Funktion

BiografiBiografi: [NE/2001-08-23] Diktare, nobelpristagare i litteratur 1903. Som son till en präst kom B. vid fem års ålder till Nesset i Romsdalen, en storslagen kustbygd, vars natur och människor kom att sätta djupa spår i hans diktning. Ett tidigt litterärt genombrott fick B. med sina epokgörande "bondefortellinger", Synnøve Solbakken (1857), Arne (1859) och En glad gut (1860). Hos Romsdalens bönder tyckte sig B. ha återfunnit något av sagatidens gestalter. Skildringen är rask och konkret: "Jeg respekterer intet Grammatik-Norsk; jeg bruger Bryst-Norsk!" förklarade han. Han väjer inte för livets mörkare inslag, men i sin helhet bärs dessa berättelser av en smittande optimism och framtidstro. Prosan interfolieras med frisk lyrik. År 1857 övertog B. ledningen av Den Nationale Scene i Bergen efter Ibsen och stannade där i två år. Han skrev flera skådespel med motiv från norsk medeltid. Det främsta är trilogin Sigurd Slembe (1862), som handlar om en av huvudaktörerna i kampen om kronan under förra delen av 1100-talet. Det är ett drama om maktsträvan - och om dess ödsliga ensamhet. Kanske var B. störst som lyriker. "Ja, vi elsker dette landet", med sin geniala vision av Norge under tusen år, blev 1864 landets nationalhymn, tonsatt av Rikard Nordraak. Ett episkt-lyriskt storverk är Arnljot Gelline (1870) om en jämtländsk stigman, med orubblig tro på egen "kraft och förmåga", som dock till sist sluter sig till den kristne Olav Haraldsson och stupar med honom i slaget vid Stiklastad 1030. B:s livssyn var länge präglad av Grundtvigs syntes av kristendom och nordisk tradition. Men under intryck av Georg Brandes och dennes paroll att "sätta problem under debatt" kom hans intresse att alltmer inrikta sig på samtidens aktuella frågor. Skådespelet En fallit (1875) blev med sin skildring av affärssvindel och konkurs inledningen till det realistiska samtids- och problemdramat i Norden, enligt Strindberg en av "signalraketerna" i tiden. Med sitt krav på samma sexualmoral för man och kvinna blev dramat En hanske (1883) upptakten till den stora nordiska "sedlighetsfejden" på 1880-talet. Studiet av bl.a. Darwin, Ernest Renan och Viktor Rydbergs "Bibelns lära om Kristus" medförde hos B. ett avfall från "barnatro" och grundtvigianism. Den religiösa krisen gestaltas i dramat Over ævne I (1883), med "mirakelprästen" Sang i centrum. Det riktar sig mot kristna krav som är "över förmåga" och till sist spränger människan. I de skärpta motsättningarna mellan kapitalister och arbetare tog B. de senares parti. Förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare i ett norskt industrisamhälle behandlas i Over ævne II (1895). Dramat kulminerar i att lokalen för ett arbetsgivarmöte sprängs i luften, samtidigt som attentatorn blir skjuten. Stycket utmynnar ändå i en dämpad tro på försoning och samförstånd. Mer pessimistiskt är skådespelet Paul Lange og Tora Parsberg (1898), där den noble manliga huvudpersonen begår självmord som offer för politisk fanatism. Men ännu året före sin död kunde B., trots sviktande skaparkraft, skriva ett muntert och charmfullt lustspel, Når den ny vin blomstrer (1909). B:s stora skönlitterära produktion ger trots allt inte full rättvisa åt hans enastående ställning i norskt kulturliv under ett halvt sekel. Ofta omstridd i hemlandet tog han som tidningsman och karismatisk talare outtröttligt del i tidens brännande frågor hemma och utomlands. Han kämpade helhjärtat för kvinnornas och fredens sak. In i det sista engagerade han sig för förföljda personer, som Dreyfus, och för undertryckta folkslag, som finländare, slovaker och tjecker. B. var far till Bjørn B.

Externa länkar