Hjalmar Branting

Namnvarianterauktoriserad namnform: Hjalmar Branting

DatumLevnadsår: 1860 - 1925 Död: Död 1925-02-24 Född: Född 1860-11-23

Kön

Nationalitet

Funktion

BiografiBiografi: [NE/2001-10-18] Politiker och tidningsman. B. var chefredaktör för Social-Demokraten 1887-1917 med avbrott för åren 1892-96 och 1908-10, riksdagsledamot (andra kammaren) 1897-1925, finansminister några månader (1917-18) i Nils Edéns liberal-socialdemokratiska ministär och statsminister för den första socialdemokratiska regeringen i Sverige 10 mars-27 okt. 1920. B. ledde ytterligare två kortlivade regeringar, 1921-23 (då han också var utrikesminister) och 1924-25. Han deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889 och var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från dess bildande 1894 till 1925, ordförande i partistyrelsens verkställande utskott 1907 och kongressvald partiordförande 1908-25. B. var ordförande för socialdemokratiska riksdagsgruppen 1906-25 - undantaget statsministerperioderna - och hade talrika uppdrag inom riksdagen, bl.a. som ledamot av flera viktiga särskilda utskott. Han var svensk delegerad vid fredskonferensen i Paris 1919, vid konferensen angående Ålandsfrågan 1919-21 och vid NF:s förbundsförsamling i Genève från 1920 till sin död, samt ledamot av NF:s förbundsråd från 1923. B. hade en borgerlig bakgrund. Hans föräldrar var professorn och chefen för Gymnastiska centralinstitutet Lars Gabriel Branting och den 22 år yngre Emma Maria Charlotta af Georgii. Föräldrarna bemödade sig att ge sonen en högtstående kulturell och intellektuell uppfostran. Han var som barn begåvad och brådmogen, särskilt intresserad av matematik och astronomi. Hans studentuppsats 1877 om samfärdselns betydelse för folkens andliga och materiella liv blev uppmärksammad för sitt radikala innehåll. B. blev genom resor och litteraturstudier tidigt bekant med den europeiska marxistiska socialismen, särskilt den tyska. Redan 1878-79 var han socialdemokrat, sannolikt den förste i Sverige. Han bedrev naturvetenskapliga studier vid Uppsala universitet 1878-82, dock utan att avlägga examen. Under denna tid var han tidvis även anställd som amanuens vid Stockholms observatorium. Efter föräldrarnas död 1880-81 inriktade sig B. på en publicistisk och politisk karriär. En ansenlig förmögenhet efter föräldrarna skingrades på några år i glada vänners lag genom festande och generösa lån och borgensåtaganden. B. var en vänsäll natur och kom ända fram till de sista åren att ha ekonomiska bekymmer. Efter anställning i den radikala tidningen Tiden knöts B. 1886 till den av August Palm startade tidningen Social-Demokraten, vars huvudredaktör han blev 1887 och som var hans plattform ända till 1917. B. blev tidigt den ledande kraften i den unga socialdemokratin, särskilt efter Axel Danielssons och Fredrik Sterkys bortgång vid sekelskiftet 1900. Formellt blev han dock inte partiordförande förrän 1908. I det s.k. Gävletalet 1886 sammanfattade B. de viktigaste tankegångarna hos Karl Marx. Redan i detta tal, som blev en viktig programskrift, pläderade B. för en fredlig revolution av samhället på den allmänna rösträttens väg. Som arbetarledare poängterade han betydelsen av samverkan mellan det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen, bl.a. genom kollektivanslutningen av fackföreningarna till partiet. Han hade en osedvanlig förmåga att i olika situationer jämka ihop skiljaktiga meningar genom väl avvägda kompromissuttalanden. Men med kraft och hårdhet medverkade han också till att ur partiet utesluta både ungsocialisterna (under ledning av Hinke Bergegren), vänstersocialisterna (ledda av Z. Höglund) 1917 och de tyskaktivistiska socialdemokraterna hösten 1915. Vänstersocialisternas uppror, som hade sin bas i det 1903 bildade socialdemokratiska ungdomsförbundet, beredde B. stora bekymmer, och denna strid förlamade stundom hans handlingskraft. Länge verkade B. för sammanjämkningar, men utlysandet av fredskongressen 1916 och starten av tidningen Folkets Dagblad Politiken blev för mycket för honom. B. är en av Sveriges mest betydelsefulla politiska gestalter under vårt sekel. Genom sin auktoritet och sitt sällsynta förtroende hos arbetarna samt sitt skickliga parlamentariska arbete i vänstersamverkan mellan socialdemokrater och liberaler för ett demokratiskt statsskick och för sociala och ekonomiska reformer bidrog han i högsta grad till en fredlig lösning i världskrigets slutskede av en långvarig och djupgående social konflikt. Författningskompromissen 1918 och beslutet om åttatimmarsdagen 1919 var höjdpunkten i B:s inrikespolitiska karriär. Som statsminister 1920 för den första socialdemokratiska partiregeringen lade han grunden till socialdemokratins långvariga parlamentariska maktposition. Genom sin sociala härkomst, sin kulturella skolning, sin kulturjournalistik samt sin formuleringsskicklighet och kompromissvilja verkade B. som en förmedlande länk mellan det gamla och det nya samhället. Han bidrog på ett avgörande sätt till att socialdemokratin trots partivänsterns antimilitarism accepterade behovet av ett nationellt försvar som skydd för nationellt oberoende och en fast neutralitetspolitik. Under första världskriget var B. en av de starkaste garanterna för landets fred och oberoende. Han var den ledande kraften bakom Stockholmskonferensen 1917, ett tappert men misslyckat försök att uppnå fred och att ena Socialistinternationalen. Genom sin ställning som en av Socialistinternationalens mest kända och respekterade ledare och sin tro på fred genom en tryggad internationell rättsordning blev B. en av Nationernas förbunds främsta tillskyndare. Han verkade aktivt för Sveriges inträde 1920 i den nya världsorganisationen, i kamp mot både högern och vänstersocialisterna. Med samma kraft verkade han för att återuppliva den av kriget söndertrasade socialistiska internationalen. Mot bolsjevikerna hävdade han med kraft demokratins ideal. Som företrädare för Sverige och de små staternas intressen i NF:s förbundsförsamling och förbundsråd hävdade B. med sin balanserade och intellektuella talekonst på ett internationellt uppmärksammat sätt den nya världsorganisationens auktoritet och idéer. Han blev kallad "den store europén" och tilldelades 1921 Nobels fredspris tillsammans med norrmannen Christian Lange. Hans internationella insatser är ännu inte utforskade. Nyare (ofullbordad) forskning om B:s privatliv har belyst hans alkoholproblem, hans ständiga ekonomiska bekymmer och kriserna inom hans långvariga äktenskap med Anna B. Inte minst kunskapen om det komplicerade samlivet mellan dessa två starka viljor ger ny belysning åt B:s sammansatta personlighet men också åt hans säregna förmåga att trots en bräcklig hälsa och personliga bekymmer i pressande situationer kunna utveckla en stark politisk handlingskraft för fruktbara samlande lösningar. B:s tal och skrifter i urval utgavs 1926-30 i 11 band av Z. Höglund. [EHg]

Externa länkar