- NamnRagnar Östberg
- Verksamhet/Titelarkitekt
- Könman
- Nationalitet/ Levnadsårsvensk, Född 1866-07-14, Död 1945-02-05
Biografi[2002-07-04] Arkitekt, professor i arkitektur vid Konsthögskolan i Stockholm 1922-32. Östberg stod i förgrunden för den svenska arkitekturen under ett avgörande utvecklingsskede från 1900-talets tidigaste år till 1920-talet. Hans auktoritet bars upp av det långvariga arbetet med Stockholms stadshus, av ytterligare ett antal offentliga byggnader samt av en serie individuellt karaktärsfulla villor. Som skribent, lärare och talesman för arkitektkåren hävdade Östberg den konstnärliga bearbetningen av traditionella kvaliteter i stadsrummet och landskapet eller i byggnadshantverket samt materialens realism. Hans inställning stärktes av en stipendiatresa 1896-99 till medelhavsvärlden, Frankrike och Storbritannien.
Östbergs tidiga verk utgörs av villor med påverkan av svensk träbyggnadstradition och anglosaxisk herrgårdskultur, som den stuglikt panelklädda Ebbagården i Uppland (1903), den liggtimrade sommarvillan för Eva Bonnier på Dalarö (1904), den tegelröda Villa Pauli i Djursholm (1905) och den träspånklädda Villa Ekarne på Djurgården (1905). De visar alla ett intresse för varierade rörelser genom rummen och mot utblickar, vilket ytterligare framhävs i senare villor som Villa Geber i Diplomatstaden i Stockholm (1909) och Elfviksudde på Lidingö (1911). Dessa båda exemplifierar också föreningen av en nordisk anda med den klassiska medelhavskulturen. I Carl Eldhs ateljé vid Brunnsviken i Stockholm (1918) sammanförs idén om en enkel konstnärsbostad med det grekiska templets urform i träbyggandet. Östberg befäste här sin ledande ställning in i 1920-talets inriktning mot det samtidigt folkliga och klassiskt monumentala.
En storartad sammanställning av alla dessa teman blev Stockholms stadshus, länge ett av 1900-talsarkitekturens internationellt mest uppmärksammade verk. Det expressiva mötet mellan byggnad och vatten sammansmälter Dogepalatsets Venedig med det historiska Stockholm, där slottet och dess föregångare bildar referenser. Genom stadshusets många individuella formuttryck hävdade Östberg sin tro på hantverkets närvaro i industrisamhället och på naturkänslans hemhörighet i den urbana kulturen. Värnet om Stockholms centrala stadslandskap engagerade Östberg också i många andra projekt, där bara mindre delar, som Riksbron (1930), kom till utförande.
Teglets egenskaper präglar utom stadshuset också andra offentliga byggnader, bl.a. Östermalms läroverk (nuv. Östra Reals gymnasium, 1906-10), Patent- och registreringsverket (1911-21), båda i Stockholm, samt Värmlands nation i Uppsala (1926-30). Östbergs senare verk förblev tämligen oberörda av funktionalismens genombrott kring 1930. Stagneliusskolan i Kalmar (1927-33), Sjöhistoriska museet i Stockholm (1933-36) och Zornmuseet i Mora (1938-39) präglas alla av intresset för klassisk ordning, för byggandets hantverk och för en kraftfull rumslig regi. För senare arkitekter har Ö:s arkitektoniska uttryck, med alltid dramatisk känsla för platsen, fungerat som inspirationskälla. Källa: NE [EHG]